Telefonen ringde. Det var fortfarande m?rkt ute. Otilia kisade mot ljuset fr?n mobilen och drog den till sig. F?rskolan. Karin. S?klart. ?gonen k?ndes som att n?gon h?llt flera kilo sand i dem. Det f?rb?ttrades inte n?r hon kom ih?g vad som rapporterats ig?r kv?ll och diskussionen hon och Simon haft innan de somnade. Med pl?tslig panik blev hon klarvaken. Hade hon f?rsovit sig? Hon drog luren upp?t p? sk?rmen och svarade. Trots att hon f?rs?kte g?mma sin nyvakenhet h?rde hon hur tr?tt hon l?t.

  “Det ?r Otilia.”

  “Hej gumman, det ?r Karin. F?rl?t att jag ringer och v?cker dig.”

  “Nej, nej. Jag sov inte.”

  “F?rs?k du bara. Jag vet att du ?r ledig idag, men vi har en kris inom personalen. Som vanligt, men v?rre idag ?nd?. Efter nyheterna ig?r fattar jag inte ens varf?r jag dyker upp, eller att vi ens ska ha ?ppet, men f?r?ldrarna till m?nga av barnen jobbar idag.”

  Otilia k?nde sig pl?tsligt klarvaken. Efter ig?r kv?ll hade det k?nts som att ingenting normalt kunde h?nda igen, framf?r allt inte jobbet.

  “Jag vet att det ?r meningen att du ska vara ledig, men jag beh?ver dig verkligen. Kan du inte komma?”

  “Varf?r jobbar folk idag?” fr?gade Otilia tr?tt. Hon f?rv?ntade sig inte n?got svar.

  “S?g du inte p? talet ig?r? Statsministern?”

  Otilia t?nkte efter. De hade sett inslaget, men statsministern hade babblat p? om saker hon inte tyckte spelade n?gon roll, s? hon och Simon hade diskuterat ist?llet. “Jo, men vad har det med saken att g?ra?”

  “Det d?r hon sa om att f?rs?ka h?lla samh?llet ig?ng, att alla ska f?rs?ka sk?ta livet s? normalt som m?jligt? Att situationen ?r sv?r, men tillsammans klarar vi det?” lirkade Karin. “Folk tar seri?st p? det. Ingen vill erk?nna att det som h?nder faktiskt sker p? riktigt. Jag antar att det ?r n?got som sl?r emot deras mentala skyddsbarri?rer eller n?t. Jag och Gustav pratade om det ig?r, och det k?nns som att vi lever i en film.” Karin var tyst en l?ng stund.

  Otilia t?nkte p? det hon och Simon diskuterat f?reg?ende kv?ll. Allt som h?nde var s? overkligt att hon skiftade fr?n att tro till att inte tro p? det. Det var n?got i henne som inte ville acceptera att v?rlden genomgick den kris som den gjorde, men samtidigt blev k?nslan av situationen s? ?vertygande att hon snart inte skulle kunna bortse fr?n det l?ngre. Hon undrade om Karin och Nina hade k?nt samma sak. F?r Otilia hade den st?rsta chocken och realisationen kommit ig?r, ?nd? var hon inte helt beredd att acceptera det. Hon undrade hur m?nga som hade f?tt samma chock eller om de flesta fortfarande befann sig i n?gon slags bubbla. F?rmodligen var det f? som hade tagit sig ur bubblan om att det som h?nde var p? riktigt. P? ett s?tt var det ?nnu v?rre om Nina inte insett allvaret, eftersom att Fredrik var en ‘?terv?ndare’. Hur skulle det g? f?r dem?

  “S???, kan du hoppa in?”

  Otilia svor i sina tankar. Hur kunde hon tacka nej om inte ens Karin sjukskrev sig med sitt skadade ansikte eller stannade hemma trots allt som p?gick?

  “Jaja. L?t mig bara ?ta lite frukost s? kommer jag.” Hon kv?vde en stor g?spning. “Men det ?r en dum idé att ha ?ppet ?verhuvudtaget.”

  “Tack, Otilia. Tack s? mycket. Ses snart d?? Och d? m?ste du ber?tta det du ville s?ga ig?r.”

  “Jod?, det ska jag. Ses snart.”

  Otilia str?ckte p? sig. Mobilklockan visade 05.57. Hon suckade djupt. Hon ville inte g?ra n?got annat ?n att krypa in under det varma t?cket och somna om. Men hon hade lovat. Med ett st?n svingade hon benen ?ver s?ngkanten och gnuggade ?gonen. Bakom henne muttrade Simon n?got.

  “Jag ska till jobbet. De hade tydligen en kris med personal.”

  Simon st?nade och str?ckte sig fram mot henne med en sl? och tung r?relse.. Otilia gav honom en puss och kl?dde sedan p? sig.

  Snart var hon ute vid bilen. Hon hade gl?mt s?tta i motorv?rmaren ig?r och det tog henne n?stan tio minuter att skrapa rutorna och v?rma upp bilen lite grann. Den hade startat n?r Otilia trodde att hon surat den f?r mycket. Gatorna hon ?kte p? var n?stan tomma. N?gon enstaka bil k?rde f?rbi henne, men snart skulle gatorna vara fyllda med trafik och k?er f?r de lyckliga satarna som b?rjade klockan ?tta. Om de beslutade sig f?r att de alls skulle ?ka till jobbet. Men f?rst skulle de arbetande l?mna av sina barn. Hon log ett snett leende f?r sig sj?lv. Inom ett ?r skulle hon och Simon ocks? tillh?ra gruppen som ?kte och sl?ppte av barnen innan jobbet. Den tanken fick en varm k?nsla att spridas i magen.

  Otilia g?spade stort n?r hon l?ste bilen och f?rv?nades ?ver hur lite klockan var. Om Karin redan var h?r skulle de faktiskt hinna med en hel kopp kaffe idag. Kanske en p?t?r till och med. Hon ville diskutera Monicas vett om att ha ?ppet och om situationen i v?rlden. Och diskutera hur de skulle g?ra- Otilia var n?stan helt s?ker p? att Karin och Gustav skulle stanna i stan f?r Gustavs jobb. Hon gick fram till d?rren och k?nde p? den. L?st. Otilia stod och huttrade i kylan n?stan tio minuter innan Karin kom g?ende ner fr?n grindarna. Den l?nga fl?tan sv?ngde fram och tillbaka ?ver hennes rygg n?r hon gick och det syntes att hennes kinder var knallr?da trots de m?nga pl?ster som t?ckte dem.

  “God morgon. Hur m?r du?” Otilia gav henne ett brett leende.

  “F?rl?t att jag ?r lite sen, gumman. Det h?nde n?got efter v?gen.” Karin s?g motf?lld ut och hon var blekare ?n vanligt.

  “Sen? Du ?r tidig f?r att vara du. Vad h?nde?” Otilias leende mattades av och hon k?nde en dunkande oro v?xa i maggropen.

  “Kan vi ta oss in f?rst? Det ?r ju svinkallt ute.”

  Karin l?ste upp och larmade av medan Otilia n?rmast sprang in i k?ket. N?r Karin hade kn?ppt p? alla lampor och f?rberett inf?r ?ppningen satt Otilia med tv? rykande koppar och v?ntade p? henne. Den annars alltid s? graci?sa Karin dunsade ner p? stolen mitt emot henne.

  “S?… vad h?nde?” Otilia smuttade p? kaffekoppen, men satte n?stan genast ner den igen. Starkt, men mycket varmt.

  “En m?nniska f?rsvann igen, mitt framf?r mig.”

  “Oj! Hur m?r du? Hur l?ng tid tog det innan han kom tillbaka?”

  “Ingen aning.” Karin drack lite fr?n koppen med en fr?nvarande blick innan hon fortsatte. “Hans bil kraschade in i ett av husen inte s? l?ngt h?rifr?n. Jag ringde 112, men det skulle ta l?ng tid innan de fick dit n?gon. En annan person stannade sin bil och gick och kollade om han hade kommit tillbaka. Det hade han inte. Men han erbj?d sig att stanna d?r ist?llet f?r mig.”

  “Men gud vad hemskt! Och sn?llt av honom, antar jag” utbrast Otilia.

  “Hela v?rlden h?ller p? att g? ?t helvete. Snart finns det nog inget som v?nlighet kvar, s? jag antar att jag hade tur.”

  “Jag tror det ocks?. Men att han inte ?kte d?rifr?n ocks?? Det ?r ju farligt att stanna p? en s?dan plats, med tanke p? hur de andra ‘?terv?ndarna’ har betett sig.”

  “Jag sa det till honom, men han trodde inte p? mig. Jag hoppas verkligen att han inte r?kade illa ut.”

  “Jag med.”

  De satt tysta en l?ng stund. Otilia s?g p? Karins ansikte ?ver koppen. Hon var blekare ?n vanligt och ?gonen stirrade stint ner i bordet.

  “Hur l?nge kommer f?rskolan var ?ppen d?? F?r om det forts?tter s? h?r…” Otilia avslutade inte meningen. Hon ville inte g?ra det. Det skulle betyda att hon trodde p? det. Och det gjorde hon inte. Eller gjorde hon det? Hon knep ihop ?gonen i frustration.

  Karin suckade och drog i n?gra h?rstr?n i slutet av fl?tan. “Hade det inte varit f?r att m?nga av f?r?ldrarna ringt in och bett oss h?lla ?ppet hade nog det h?r st?llet varit st?ngt idag. Men tydligen vill de flesta arbetsgivare att de ska forts?tta jobba.”

  “Ja, de lyssnade v?l kanske p? statsministern, s? de vill v?l kanske h?lla moralen uppe s? l?nge som m?jligt.” Otilia h?rde tveksamheten i sina egna ord.

  “Jag tror folk ?r lite f?r r?dda f?r att inte g?ra det. De beh?ver tro p? n?gon och d? v?ljer de den som blivit vald av folket”, p?pekade Karin.

  “Det ?r sant. Hur ?r det med dig? M?r du bra?”

  “F?rutom chocken menar du? Tja, det ?r klart att rivs?ren svider, men jag klarar mig. De ?r inte s? djupa.”

  “Sk?nt att h?ra. Har du pratat n?got med Nina f?rutom det lilla ig?r f?rmiddag? Jag f?rs?kte ringa henne p? kv?llen, men hon svarade inte.”

  Karin skakade p? huvudet. “Vi borde ringa igen och kolla.”

  “Eller g? upp till henne. Det kan vi g?ra efter jobbet.” Otilia lade sin hand p? Karins och tryckte den varsamt.

  “Ja, det kan vi g?ra. Men nu vill jag att du ber?ttar.”

  “Ber?ttar?”

  “Ja det var ju n?got du ville s?ga.”

  “?h. Jaha” l?tsasg?spade Otilia. “Jag ?r gravid.”

  Koppen som Karin h?ll i handen var p?v?g att tippa, men hon f?ngade upp den med den andra. “Vad sa du?”

  “Jag tog testet. Det var positivt.” Otilia kunde inte l?ta bli att le stort mot henne.

  Karin svalde h?rt och drog in ett djupt andetag. “?r du s?ker p? att du vill g?ra det h?r?”

  “Ja, det ?r jag. Det k?nns faktiskt j?ttebra. Overkligt, men bra.”

  Karin nickade beslutsamt och s?g sedan Otilia i ?gonen. Hon tog Otilias h?nder och kramade dem h?rt. “D? ?r jag glad f?r din skull. Och Simons. Vet han om det ?n?”

  “Nej, det g?r han inte. Jag vill inte s?ga det f?rr?n jag ?r s?ker p? att jag f?r beh?lla det.”

  “Varf?r skulle du inte f? det?”

  “Du gjorde mig lite paranoid f?rut. T?nk om det h?nder mig n?got och Simon f?r veta hur sv?rt det ?r f?r mig att f? barn. Han skulle nog ta det v?rre ?n vad jag skulle.”

  “Aja, det ?r du som best?mmer. T?nk bara p? att pappan har lika stor r?tt som mamman att f? reda p? det.”

  Otilia rullade med ?gonen och nickade sedan kort. Hon h?rde ytterd?rren ?ppnas och st?ngas igen, s? hon reste sig upp med h?nderna p? bordsskivan.

  “D? var cirkusen ig?ng igen.”

  Det var bara tretton barn som l?mnades under dagen. Klockan var n?stan ?tta n?r Monica och Marie d?k upp. Hennes chef hade en ljusgr?n nyans i ansiktet och ?gonen bl?nkte svagt. Monica hade ?kt f?rbi olycksplatsen d?r Karin sett en bil k?ra in i ett hus. Monica ville inte ber?tta vad hon hade sett med barnen i n?rheten, men n?r Otilia och Karin f?ljde med henne in i k?ket ber?ttade hon att mannen i den kraschade bilen hade kommit tillbaka och skjutsats iv?g av polis. Men innan polisen f?tt fatt i honom hade han slagit in huvudet p? mannen som v?ntade. Glitchen hade anv?nt ett f?lgkors och mannen hade legat helt ?ppet p? gatan med j?rnbiten fortfarande i huvudet.

  Monica hade h?rt p? radion att ‘?terv?ndaren’ hade g?tt in i huset som han k?rt in i och d?dat alla d?r inne. Han hade f?rts till h?ktet och skulle ?talas f?r mord. Platsen hade varit fylld av journalister som s?kte folk som sett det h?nda. Monica hade stannat bilen en liten stund, och genast blivit ansatt av dem. De l?mnade henne ifred n?r de uppt?ckte att hon inte visste n?got om h?ndelsen, men Monica sade med viss stolthet i r?sten att hon f?rmodligen skulle f? ett litet citat i lokaltidningen imorgon, kanske till och med Expressen eller Aftonbladet. Hennes ansikte hade ?terg?tt till sin normala f?rg och kinderna hade antagit en rosa ton n?r hon pratade om att synas i tidningen. Otilia k?mpade f?r att h?lla ansiktet i schack. En plats d?r flera m?nniskor m?rdats och det som betyder n?got f?r henne ?r att hon kanske f?r ett citat i en tidning.

  Otilia k?nde kalla ilningar efter ryggraden. Det kunde ha varit Karin som l?g d?r mitt p? v?gen med huvudet inslaget. Karin tycktes ha slagits av samma tanke. Hon var likblek. Monica fortsatte med att ber?tta att de tagit hennes bild och kontaktuppgifter. Otilia t?nkte att om det var n?gon som inte insett allvaret av det som h?nde i v?rlden s? var det den d?r sj?lvupptagna kvinnan.

  De gick ut ur k?ket efter att Monica b?rjat upprepa sig om sakerna som h?nt. Barnen verkade ocks? helt of?rm?gna att f?rst? vad som h?nde med v?rlden omkring dem. Otilia ?nskade att hon kunde ha samma tur.

  Reading on Amazon or a pirate site? This novel is from Royal Road. Support the author by reading it there.

  Dagen fortsatte som att det var en helt vanlig dag. De lekte, ?t lunch och lade de tv? yngsta barnen att sova tupplur. Egentligen borde de ha ringt till f?r?ldrarna vars barn inte hade dykt upp, men varken Otilia eller n?gon av de andra tyckte det var konstigt att de h?ll sig undan efter incidenten i f?rrg?r. Monica hade ?nd? gjort en vettig sak och besl?t sig f?r att f?rskolan bara skulle h?lla ?ppet till tv?. Det var d?rf?r hon var d?r nu. De var tacksamma ?ver att barnen som ‘?terv?nt’ inte kom dit idag heller. Om barnen fortfarande var ilskna hade de inte n?got s?tt att hindra dem fr?n att g?ra de andra barnen illa f?rutom att l?sa situationen som de gjort d?, och det var inte ett bra alternativ. Ingen av dem pratade speciellt mycket och Monica r?rde sig ryckigt och avbr?t sig mitt i r?relserna, som att hon egentligen inte visste vad hon skulle g?ra. Hennes tankar om att n?mnas i n?gon tidning verkade ha mattats av, och kvar var bilden av den ihj?lslagna mannen, precis som minnesbilderna fr?n sjukhuset jagade Otilia. ?nd? var hon orolig ?ver att Nina inte dykt upp med Fredrik. Hon k?nde Nina s? pass v?l att hon visste att den pensionerade v?nnen inte skulle ta med Fredrik till f?rskolan om han inte lugnat sig, men det skulle ha varit sk?nt att se henne.

  Otilia l?ste ur en bilderbok f?r de lite ?ldre barnen efter lunch. Kaninen Stampe och hans roliga ?ventyr fick de flesta att sitta och lyssna. De ropade f?rtjust till ibland n?r Stampe klarade sitt ?ventyr med n?gon klyftig uppfinning eller stampade i backen s? att r?varna, ondingarna, f?ll i backen och slog sig p? rumpan. Boken fick henne att t?nka. Trots allt handlade allt man gjorde om ?verlevnad. Det var ingen tr?stande tanke. Skulle situationen f?rv?rras kunde man aldrig veta vad andra tyckte var n?dv?ndigt att g?ra f?r att de sj?lva skulle ?verleva. Otilia mindes vad hon sj?lv t?nkte ig?r och f?r n?gra timmar sedan. Att det var b?ttre att en person hon inte k?nde dog ist?llet f?r dem hon ?lskade. Dessutom misst?nkte hon att mannen som stannat kvar inte haft en aning om vad som p?gick och var f?r dum f?r att ta sig d?rifr?n, eller f?r godhj?rtad och stannat kvar. Eller s? var han sj?lvmordsben?gen. Det var ocks? en teori.

  “Oti, vad h?nde sen?” fr?gade en av fem?ringarna.

  Hon hade slutat h?gl?sningen utan att m?rka det. Barnen s?g f?rv?ntansfullt upp p? henne. Elva par lysande ?gon som inte verkade ha intresse f?r n?got annat. Hon harklade sig. “Sedan levde Stampe lyckligt i alla sina dagar med sitt morotsf?lt.”

  “Men vad h?nde med r?varna d?? Levde de lyckligt i alla sina dagar ocks??”

  “De-”

  Ett barn fr?n sovsalen skrek. Ljudet skar genom luften trots att d?rren var st?ngd. Monica och Karin v?xlade en blick och skyndade dit med l?nga steg. De andra barnen s?g mot den st?ngda d?rren. Skriket tystnade tv?rt, som att n?gon kn?ppt av ljudet. Otilia f?ljde oroligt barnens blickar.

  “R?varna kom aldrig ?t Stampe, s? de b?rjade ?ta gr?nsaker ist?llet och levde lyckliga i alla sina dagar.”

  Det fick barnen att f?sta uppm?rksamheten vid henne igen. Samma pojke som fr?gat om r?varna rynkade p? ?gonbrynen.

  “R?var ?ter v?l inte gr?nsaker?”

  “De h?r r?varna b?rjade g?ra det. De ville inte g?ra n?gon illa l?ngre.”

  “Men r?ven som finns i skogen bakom mitt hus ?ter m?ss. Det har pappa sagt.”

  Otilia funderade p? vad hon skulle s?ga n?r Monica kom ut genom sovsalsd?rren. Hennes ansikte var blekt och ?gonen stirriga. Hon gav Otilia en manande nickning som syftade att hon skulle f?lja med in i k?ket. Otilia svepte med blicken ?ver barnen. De flesta av dem var fem?ringar och ?tminstone tv? av flickorna tyckte om att ta hand om de andra barnen. De skulle klara sig ensamma i n?gra minuter. Otilia skyndade sig efter Monica och st?ngde d?rren. Hon stelnade till mitt i steget n?r hon s?g Monicas sk?lvande ryggtavla vid diskhon. Pl?tsligt rasade hennes chef ihop efter sk?pd?rrarna och satt gungandes fram och tillbaka.

  “Men Monica, vad ?r det-”

  “Hon har…” hon slickade sig om l?pparna och drog in ett tungt andetag genom n?san. “D?dat dem.”

  “Vem- va?”

  “Hon har d?dat dem.”

  Monica utst?tte ett dovt ljud som mullrade i hennes strupe och f?rs?kte ta sig samman. Det gick inte s? bra. Svettdroppar b?rjade tr?nga sig ut vid h?rf?stet.

  “D?dat… men inte kan v?l en tv??ring-”

  “Vikarien. Det ?r Marie som har…”

  Monica b?jde sig ?ver kn?na och spydde. Den orangea s?rjan skv?tte upp ?ver hennes tofflor och spred sig sedan l?ngsamt ?ver golvet. Monica fortsatte gunga snabbare och verkade helt omedveten om vad hon gjort. Otilia k?nde en pl?tslig panik, hennes hj?rta h?ll p? att dunka sig ut ur hennes br?st, hennes ?gon vidgades och hon kunde inte andas. Karin! Hon snurrade om ett halvt varv och sprang fram till d?rren. Hon ?ppnade den med en h?rt knuten hand f?r att inte kasta sig ut och fortsatte med stela ben in i den intilliggande sovsalen.

  Karin k?mpade s? gott hon kunde f?r att h?lla vikarien i st?nd. De brottades, och f?r tillf?llet hade Karin ?vertaget. Tvillingarna l?g i onaturliga st?llningar p? golvet. En av dem hade en bruten nacke. Han hade varit den lyckligt lottade. Skriket de h?rt tidigare var fr?n flickan, vars arm l?g helt ?t andra sidan. En benpipa stack ut under skinnet. Det var blod ?verallt runt henne. Efter att armen brutits hade Marie brutit hennes nacke. Otilia var sj?lv n?ra att spy, men hon m?ste ringa polisen. Monica var definitivt inte i st?nd att g?ra det. N?r hon kom in i k?ket s?g hon att hon hade r?tt. Monica satt fortfarande i fosterst?llning och gungade fram och tillbaka med rester av kr?k rinnande efter hakan. Hennes kofta hade glidit is?r och den vita blusen var ners?lad av orangef?rgad s?rja. Otilia v?nde sig fr?n henne och f?rs?kte andas djupt. Hennes hals sn?rdes ihop av lukten. Galla blandat med halvsm?lt korvstroganoff. Magmusklerna krampade h?ftigt n?r Otilia tryckte numret till polisen. Det tog n?stan om?nskligt l?ng tid innan de svarade, men de sade att de skulle skicka en polisbil s? fort de kunde.

  Otilia lade p? och gick ut till de andra barnen. Flera dova dunsar h?rdes innanf?r sovsalsd?rren. Otilia tvingade sig sj?lv att inte titta dit. Karin var stark. Otilia hoppades att hon skulle klara av Marie i n?gra minuter till. Barnen hade utan tvekan f?ljt varenda r?relse hon gjort. Det var s?llan n?got s? sp?nnande h?nde p? dagiset. Mycket riktigt stirrade elva par ?gon mot henne. Hon blev pl?tsligt tacksam ?ver att hon varit snabb att st?nga d?rrarna hon g?tt igenom. Karin fl?mtade till bakom d?rren till sovsalen. Otilia undrade hur l?nge hon kunde h?lla ut och svepte bort n?gra svettp?rlor fr?n pannan med handryggen.

  “S?, ska vi ut och leka?”

  “Men var ?r Moni och Karin?”

  “De vilar lite grann bara. Men jag tycker att vi ska g? ut.”

  N?gra av barnen surade ?ver f?rslaget tills hon sade att de inte borde hoppa i vattenp?larna d?r ute. De skulle vara lite f?r djupa och barnen skulle bli bl?ta. Som Otilia hoppats gick det hem hos dem. Hon k?mpade med att snabbt kl? n?gra av tre- och fyra?ringarna medan fem?ringarna klarade sig ganska bra sj?lva. L?ftet om stora vattenp?lar gjorde att allt gn?ll tynade bort till n?stan ingenting. Hon kunde n?stan kyssa de tv? flickorna som ?lskade att leka mamma n?r de f?rs?kte hj?lpa henne kl? p? de minsta. Otilia ?ppnade d?rren och p? mindre ?n tv? sekunder var alla ute. De flesta sprang direkt till p?larna och plaskade runt, medan de tv? flickorna stod och h?ll ett vakande ?ga p? alla. De blev n?stan oliderligt stolta n?r Otilia fr?gade dem om de kunde h?lla koll p? de andra barnen och de gjorde det med j?rnhand. Otilia sade till dem att det bara var att ropa s? skulle hon komma. Sedan skyndade hon in igen.

  Hon sprang till sovsalsd?rren och ryckte upp den. Karin l?g p? golvet med handen f?r magen. Sparken hon f?tt m?ste ha f?tt henne att tappa andan och sl?ppa taget om Maries handleder. Marie verkade inte ha m?rkt att Otilia kommit in i rummet och m?ttade in ?nnu en spark mot Karins rygg. Synen hon m?tte d?r inne var v?rre ?n hon mindes den. Det s?g ut som ett slakthus, med blodst?nk p? golv och v?gg, och de tv? sm? oskyldiga tvillingarna som d?tt f?r Maries hand. Otilia k?nde en storm riva upp henne inifr?n och omsluta henne. Det h?r var hennes jobb. Hon hade ansvar f?r barnen. Barnen som l?g p? golvet kunde ha varit hennes eget. Kvinnan hade d?dat dem. D?dat, d?dat, d?dat. Och nu gav hon sig p? Karin. Otilia hann inte t?nka efter vad hon gjorde n?r hon hoppade upp p? Maries rygg. Den m?ttade sparken gjorde att Marie kom i obalans och f?ll till golvet. Marie vred sig under henne och gav av ett rasande vr?l med en k?ke som verkade ha lossats fr?n sitt f?ste. Otilia k?mpade f?r att h?lla fast hennes armar, men hon var overkligt stark. Med en n?stan om?jlig vridning av ?verkroppen bytte hon position p? henne och Otilia och fick in ett h?rt slag i hennes ansikte. Otilia f?rs?kte ducka undan, men hon hade blivit totalt fastl?st mellan Maries ben. Hon sparkade allt hon kunde f?r att f? loss ?tminstone en av hennes armar fr?n l?sningen, men lyckades bara r?ra sig n?gra centimeter. Det gjorde vikarien ?nnu mer rasande. Blod?drorna stod ut som bl?sor vid tinningarna och ansiktet var knallr?tt. Hon kn?t b?da n?varna och hamrade dem g?ng p? g?ng i Otilias ansikte. N?gon g?ng trodde Otilia att n?sbenet hade kn?ckts, men ljudet kom f?r l?ngt bortifr?n. En kylig sm?rta gick genom henne. En s? pl?gsam huvudv?rk hade hon inte haft i sin vidrigaste baksm?lla. Hon k?nde n?got rinna efter hennes hals och n?got l?st i hennes mun. Blodet pumpade h?rt i ansiktet och kylan som sm?rtan gett det byttes till extrem hetta. Andan stockade sig i halsen och luften ville inte komma ner i hennes lungor. Otilia gapade f?r att f?rs?ka f? i sig luft, men n?got hindrade det. Hennes kropp ryckte ofrivilligt till och hennes br?stkorg k?mpade medan hj?rtat dunkade allt det kunde f?r att h?lla kroppen ig?ng. Hon h?ll p? att kv?vas. Rummet och det hon kunde se av vikariens ansikte b?rjade snurra. Svartna. Pl?tsligt l?ttade vikten fr?n henne och en grov duns sade henne att det slagits ett h?l i gipsv?ggen. Marie sparkade henne h?rt och kraften fick Otilia att hamna p? sidan. Det k?ndes som att hennes huvud skulle spr?ngas och hon h?rde sin egen puls i ?ronen. Hon f?rs?kte allt hon kunde f?r att dra in luft, men det tog stopp. En ?nnu krafigare spark tr?ffade henne i ryggen. N?got ploppade till och hon kunde rosslande dra in andan. Otilia spottade ut sin avbrutna h?rntand. Hon fl?mtade f?r att f? in s? mycket luft som m?jligt, men hon m?ste spotta f?r att inte sv?lja mer blod. Det gjorde s? ont. S? outh?rdligt ont. Som att hennes lungor var en br?nnugn. Sedan h?rde Otilia hur d?rren ?ppnades och n?got som hasade sig ut.

  Barnen… hon m?ste varna barnen. Otilia f?rs?kte vrida sig f?r att komma upp, men det k?ndes som att hon skulle slitas i tusen delar. Blicken var p? v?g att svartna igen, men det fick inte h?nda. Hon m?ste stoppa henne. Otilia gjorde ett till f?rs?k. Hon kunde inte stoppa skriket av sm?rta fr?n att l?mna hennes l?ppar, men kanske skulle det f? Marie att ge sig p? henne ist?llet f?r Karin eller barnen. Otilia kravlade sig upp p? f?tter men s?g knappt n?got f?r yrseln. Hon tappade balansen och f?ll p? n?got mjukt och varmt. Otilia drog in ett rosslande andetag och sk?rpte sin beslutsamhet. Ett avtryck efter n?got runt och blodigt hade l?mnats p? den trasiga v?ggen. Hon fokuserade p? h?let medan hon k?mpade sig upp p? f?tter. Hennes hand halkade p? blodp?len fr?n flickan. Det var tv??ringen hon hade landat p?. Realisationen fick henne att samla styrka. Inte mer, Marie skulle inte till?tas g?ra mer skada. Otilia sk?t ifr?n sig fr?n golvet med all kraft hon hade och ramlade in med axeln i v?ggen. Hon hade s? ont att hon trodde hon skulle d?, men barnen skulle r?ka illa ut p? allvar om det d?r monstret gick ut till dem. Otilia hasade sig fram?t. Hennes ben och armar hade inte tagit emot n?gra skador vad hon kunde m?rka, men hennes ?gon b?rjade puffa upp och kanske dolde sm?rtan n?gra andra s?r. Hon visste inte, och ville inte veta. Hon hade snart bara sm? glipor att se genom och allt blev rosaf?rgat av huden. Varje andetag hon tog kom som ett rosslande och blev takten f?r varje steg hon tog. Otilia drog in ett djupt andetag och hostade till. N?gon lade en hand p? hennes axel n?r hon stapplade ut genom d?rren. Hon h?jde armen f?r att sl? till, men n?ven stoppades redan innan den f?tt fart.

  “Otilia! Otilia, det ?r jag. Det ?r Karin!”

  Otilia sj?nk ner p? kn?na. T?rarna rann ner f?r hennes kinder och blandades med blodet i hennes ansikte. Saltet i t?rarna fick s?ren att svida ?nnu mer. Hon skrek in i sina handflator. Snyftandet tog ?ver, men Otilia tvingade det tillbaka.

  “Bikariem?” fr?gade hon n?r hon samlat sig nog f?r att prata.

  “Marie ?r inl?st p? toan i k?ket s? l?nge. Oroa dig inte f?r det.”

  Otilia drog en hand ?ver ansiktet f?r att f? bort lite av den kladdiga k?nslan, men det smetade bara ut det ?nnu mer. Hon drog ett snyftande andetag som fick henne att hosta. Den skarpa j?rnsmaken ?kade i munnen och hon m?ste sv?lja flera g?nger. Karin str?k henne varsamt ?ver h?ret. Det k?ndes bl?tt.

  “Bonica?”

  “Hon ?r med barnen. Kom.”

  Karin tog henne under armen och drog upp henne fr?n golvet. N?r de kom in i k?ket hj?lpe Karin henne ner p? en stol. Otilia h?rde hur hon rotade omkring i frysen och sedan rinnande vatten. Tv? luckor som ?ppnades och en som st?ngdes.

  “Det du gjorde var dumt. S? oerh?rt dumt. Men tack. Du r?ddade nog mitt liv.”

  Otilia sade ingenting. Hon h?rde kluckandet av en flaska och sp?nde alla muskler i ansiktet. Trots det blev sm?rtan mycket v?rre av kortisolen och hon b?rjade gr?ta igen. Karin pratade lugnande med henne medan hon torkade s?ren och hennes ansikte. Det k?ndes som att hon var en av fem?ringarna som ramlat och slagit sig. ?nd? fann hon orden tr?stande. Grova hamranden h?rdes fr?n toalettd?rren. Marie hade vaknat igen. Hon l?t argare ?n n?gonsin. N?got skrapade efter golvet och Karin svor. Hon slutade torka s?ren och Otilia h?rde n?got av tr? l?ggas p? metall. Sedan kom Karin tillbaka. Hon baddade klart Otilias ansikte och gav henne ett glas vatten och en handduk med n?got kallt i f?r att l?gga ?ver svullnaderna. Otilia svalde h?rt. Hennes uppsvullna n?sa k?nde inte lukten av spyan, men n?r den skarpa lukten fann hennes smakl?kar tvingade hon ner sin egen kr?klust.

  “Tack och lov tror jag inget av s?ren beh?ver sys. Jag skulle egentligen vilja att du ?kte till sjukhuset och kollade upp det men… det kanske inte ?r den b?sta idén just nu.”

  Otilia nickade. Hon skulle inte kunna reagera om n?got h?nde n?r hon var d?r om hon inte kunde se n?got.

  Karin l?mnade henne ensam i k?ket efter att ha ringt alla barnens f?r?ldrar. Hon ?terv?nde med f?rklaringen att hon lagt filtar ?ver de d?da barnen. Tre av f?r?ldrarna svarade inte och ringde heller inte upp. Otilia k?nde en viss l?ttnad ?ver att tv? av dem var de d?da tvillingarnas mamma och pappa. Hon ville inte vara i Monicas eller Karins kl?der n?r de beh?vde ber?tta om tragedin. F?r f?r?ldrarnas skull hoppades Otilia n?stan att de hade f?rsvunnit. Hon ?nskade att hon kunde uttrycka hur stolt hon var ?ver att Karin inte hade drabbats av panik som Monica gjort. Men p? n?got s?tt k?ndes det som att det skulle vara att f?r?dmjuka henne. Hon var av tuffare kaliber ?n n?gon annan hon k?nde.

  Svullnaden hade hunnit l?gga sig lite n?r polisen ?ntligen kom. B?da poliskvinnorna hade m?rka ringar under ?gonen, vilket bidrog till deras bisterhet. De satte p? sig grova handskar och hj?lmar med visir innan de bad Karin och Otilia att v?nta utanf?r d?rren. Ett tjut av raseri h?rdes inifr?n k?ket n?r de tog bort barrikaden och sl?ppte ut Marie. Snart kom de ut med den vilt sparkande m?nniskan mellan dem. De hade lyckats dra en s?ck ?ver huvudet p? henne och otroligt nog verkade det lugna ilskan. De f?rde henne ut genom d?rren. P? n?got s?tt k?ndes det som att de ledde Marie till hennes d?d. Som hon var nu kunde Otilia inte l?ta bli att tycka att det var r?tt ?t henne.

  “Vet du-”, sade Karin n?r de f?rsvunnit ur sikte, “du ser f?rj?vlig ut. Med b?da ?gon igenmurade, botoxl?ppar och clownn?sa.”

  “Bo tack. Det k?nns.” Otilia k?nde med handen efter n?sroten. Den var hel.

  “Du har tur om Simon k?nner igen dig n?r du kommer hem”, skrattade Karin. Otilia kunde inte hj?lpa det. Hon skrattade hon med. Trots den absurda situationen de befann sig i och att det gjorde ont kunde hon inte sluta f?rr?n Monica kom in och fr?gade vad som stod p?. N?r hon s?g Otilias ansikte ryggade hon m?rkbart tillbaka och armarna for upp som att hon ville skydda sig sj?lv. Efter n?gon sekund skakade hon beh?rskat p? huvudet och det m?rktes att hon blev irriterad av deras skrattattack. Hon anlade en bister min och rynkade ?gonbrynen.

  “De d?r ?rtorna tillh?r dagiset, bara s? att du vet. Att ta hem dem betyder att du stj?l dem. F?rst?tt? V?r budget ?r f?r ?tstramad f?r att personalen ska f? ta livsmedel med sig hem ska du veta.”

  De skakade bara p? huvudet n?r hon v?nde sig om f?r att g? ut till barnen igen. N?r Monica l?mnat dem kunde Otilia inte l?ta bli.

  “Bitch.” Ordet utl?ste ?nnu mer skratt. Otilia r?rde varsamt vid n?san. “Jag h?rde n?got sob kn?ckte till, ben bin n?srot ?r hel. Bet du bad det bar?”

  “Ja, jag kn?ckte n?sbenet p? henne. Jag trodde det skulle f? henne av dig, men hon verkade inte bry sig. S? jag sl?ngde henne mot v?ggen.”

  Otilia nickade. Hon tyckte n?stan synd om kvinnan, men med raseriet var det som att all sm?rta de k?nde f?rsvann.

  “Det var synd att vi inte var d?r n?r Barie Glitchade. Bi kunde kanske ha stoppat-”

  “Glitchade? Och t?nk inte p? det. Det kommer bara f? dig att m? v?rre.”

  “Sibon sa att det ?r sob att v?rlden Glitchar. Typ att det ?r n?got fel i systemet som g?r att b?nniskor f?rsvinner ben systemet fixar sig sj?lv och f?r deb tillbaka. Tror jag. Jag tycker Glitch ?r ett b?ttre nabn ?n ‘?terb?ndarna’ i alla fall.”

  “Kanske det.”

  Flera minuter senare kom Monica in till dem igen och ber?ttade att flera av barnen blivit h?mtade, samtidigt som hon passade p? att gn?lla p? Karin f?r att hon inte var ute och jobbade, trots att det bara var tv? barn kvar. F?r?ldrarna till de m?rdade tvillingarna hade fortfarande inte ringt tillbaka. F?rmodligen hade de Glitchat, men ingen ville f?resl? det. Monica sade att hon kunde st?nga ensam, det skulle spara p? personalkostnaderna f?r tv? personer som inte sk?tte sitt jobb. Hon skulle h?ra av sig om dagiset skulle vara ?ppet imorgon. Tydligen hade hon ocks? lyssnat p? statsministern och tagit talet p? stort allvar. D?remot sade hon till Otilia, efter att f?raktfullt rynka p? n?san, att hon inte skulle ringas in om det inte var absolut kris. Enligt Monica kunde hennes ansikte v?cka de d?da. S? fort Monica sagt orden blev hon kritvit i ansiktet och b?rjade andas tungt. B?de Karin och Otilia hasade sina stolar bak?t ifall att hon skulle b?rja kr?kas igen. Hon lyckades ?terf? beh?rskningen och sade ?t dem att ?ka hem. N?r Monica g?tt ut fr?n k?ket igen h?jde Otilia ?gonbrynen mot Karin.

  “Kobber du att g? till jobbet imorgon om Bonica s?ger att bi ska ha ?ppet?”

  “Aldrig i helvetet.”