Otilia vred om nyckeln. Karin hade inte n?gon bil att ta sig fr?n sjukhuset, och trots att det gick bussar k?ndes det som att hon skulle beh?vas. Hon kunde inte f?rklara varf?r, men k?nslan var stark nog f?r att f? henne att r?ra p? sig. Hon ringde till Simon innan hon ?kte fr?n parkeringen, men fick inget svar. F?rmodligen hade han mobilen p? ljudl?st. Trots att klockan bara var halv tv? var det mycket trafik efter gatorna. Tack och lov fanns sjukhuset inte allt f?r l?ngt bort och det tog bara fem minuter att ta sig dit.

  N?r Otilia kom in i v?ntrummet p? akuten stod Karin och pratade med f?r?ldrarna till de skadade barnen. Det fanns ett flertal soffor och stolar placerade utmed v?ggarna och gr?na v?xter med l?nga m?rka blad stod mellan n?gra av dem. En informationstavla stod l?ngre in i rummet, men fr?n entrén var det sv?rt att se vad som stod skrivet. Flera meter in, mitt emot de automatiska d?rrarna, fanns en sv?ngd?rr som n?gon satt upp med en kil. Innanf?r fanns en l?ng korridor med flertal d?rrar p? sidorna och en stor dubbel metalld?rr i slutet. V?ggarna var vitm?lade och saknade dekoration. Karin stod framf?r en stoppad stol och pekade mot en receptionsdisk l?ngre bort och sedan mot korridoren. N?r Otilia n?rmade sig skyndade f?r?ldrarna iv?g mot rummen d?r barnen unders?ktes och Karin satte sig ner igen. Hon m?rkte inte ens av Otilia f?rr?n Otilia lade en hand p? hennes arm.

  “Otilia?” sade hon h?gt. “Varf?r har du inte ?kt hem?”

  “Jag t?nkte att du kanske ville ha skjuts hem n?r du har blivit ompl?strad. Simon ?r ?nd? inte hemma, och jag vet inte riktigt vad jag skulle hitta p? annars.”

  “Det ?r lugnt. Men du f?r stanna om du vill.” Karin log mot henne och drog ner henne i den sista lediga stolen i rummet.

  “Hur reagerade f?r?ldrarna?” fr?gade Otilia.

  “Som man kunde v?nta sig. R?dda.”

  “Det f?rst?r jag. Har du sett Nina och Fredrik?”

  “Nej, jag tror de tog huvuding?ngen.”

  “S? du har inte sett om han har lugnat sig?”

  “N?. Men Nina sa att hon skulle ringa n?r de ?kte hem.”

  “Att vara barnvakt blev nog mycket mer jobb ?n hon trodde att det skulle vara.”

  “Otilia, det ?r inget att sk?mta om!” Karin kunde ?nd? inte l?ta bli att ge henne ett matt leende. “Jag kan inte fatta vad som h?nde. Varf?r attackerade de varandra? Vet du?”

  Otilia lutade sig fram och pratade l?gm?lt. “De f?rsvann. Precis som de sagt p? nyheterna att det ?r ett sk?mt, men det ?r det inte. Nu har jag ?ntligen f?tt bevis p? att det var p? riktigt. Men det var efter de kom tillbaka som de blev som vansinniga.”

  “Men hur sjutton gick det till d??”

  “Ingen aning. Jag tror ingen vet. Fan, alla har ju bara sett det som ett sk?mt hittills. Vad tror du?”

  “Tja, hade jag inte sett det sj?lv s? hade jag nog inte ens trott det nu. Det ?r tamefan om?jligt.”

  “Vad tror du att det betyder?”

  “Jag vet inte. Ingenting. N?gonting. Jag kan inte f? grepp om det h?r! Gustav svarar inte i telefonen heller, s? jag kunde inte ber?tta f?r honom.”

  “S?, ska du-” Otilia avbr?ts av ett vr?l fr?n l?ngre ner i korridoren. Alla i v?ntsalen v?nde huvudet mot ljudet. De som var d?r tillsammans b?rjade muttra med varandra, de som v?ntade ensamma skruvade nerv?st p? sig. En av d?rrarna i mitten av korridoren sl?ngdes upp och en m?rkh?rig man i vit l?karrock snubblade ut med h?nderna f?r magen. Det ilskna vr?let blev h?gre och ingen verkade kunna slita blicken d?rifr?n. L?karen vred huvudet mot rummet han ramlat ut fr?n. En stolsrygg tr?ffade hans huvud och han f?ll ner p? korridorens golv. I samma veva ?ppnades metalld?rrarna l?ngst bort och en ljushyad man med snaggat h?r och stor n?sa skjutsades in p? b?r. Hans gr?nvitrandiga pikétr?ja var fl?ckvis m?rkr?d och en stor del av hans ena byxben saknades. De hade inte t?ckt hans kropp vilket gjorde s?ren han f?tt tydliga. N?gon hade skurit upp hans arm och det tillf?lliga bandaget hade b?rjat bl?da igenom. Genom tyget syntes ett tjockt m?rkr?tt streck som gick fr?n baksidan av armb?gen ner mot vristen. Hans ben var i en konstig vinkel, som att kn?sk?len inte fanns och han hade ett djupt s?r strax ovanf?r ?rat.

  Sjuksk?terskorna rusade fram med b?ren och ?ppnade upp en d?rr. F?rst n?r de var halvv?gs inne i rummet m?rkte de doktorn som l?g fram?tstupa i korridoren. Den manliga sjuksk?terskan sade till den kvinnliga att forts?tta och sprang sedan mot doktorn. Kvinnan som fanns kvar vid b?ren tvekade och s?g efter honom n?r mannen p? b?ren vaknade upp och vr?lade. Samtidigt kastade sig patienten i unders?kningssalen ut ur rummet med en skalpell. Den tr?ffade mannen i huvudet och han f?ll ner p? golvet med den galna kvinnan ?ver sig. Kvinnan drog ur skalpellen och st?tte in den h?rt g?ng p? g?ng i doktorns bakskalle. Kvinnan vid b?ren kastade sig fram?t, men hindrades tv?rt av att mannen bakom henne tog tag i hennes arm. Hon f?rs?kte slita sig loss, men mannens naglar tr?ngde ner i skinnet p? henne. Hon ?ppnade munnen och skrek medan hon drog med armen fram och tillbaka f?r att komma loss fr?n mannens grepp. Hennes ben vek sig av sm?rtan.

  Otilia bevittnade allt som p? film. Som att det inte h?nde. Hon stirrade in i korridoren och svalde djupt. Andetagen kom som fl?mtanden. Hon tittade p? Karin som s?g lika stor?gt tillbaka p? henne. Ingen i v?ntrummet gjorde n?got. Det var som att alla befann sig i en isstaty. Sedan reste en man sig upp fr?n en av stolarna i v?ntrummet och benen vek sig under honom. Det fick de andra att vakna till liv. Genast b?rjade folk rusa mot utg?ngen. Den automatiska d?rren ?ppnades inte p? en g?ng utan gled sakta upp, vilket fick en gammal kvinna att pressas mot den av m?nniskorna som f?rs?kte fly. Hon ramlade n?r d?rren ?ppnades och trampades ner p? v?gen ut. Ingen s?g efter om hon fortfarande levde. Sjuksk?terskan l?ngst bort i korridoren k?mpade fortfarande med att komma loss ur den skadade mannens grepp. Otilia v?nde sig om och b?rjade springa mot korridoren, men Karin stoppade henne mitt i spr?nget genom att dra henne i armen.

  “F?r i helvete! Kom!”

  Otilia drogs motvilligt med och f?rst?kte streta emot, men hon hade ingen chans mot Karins muskler. Hon v?nde sig en sista g?ng mot sjuksk?terskans skrik. Hon s?g andl?st hur kvinnan med skalpellen kom upp p? f?tter. Hon hade snubblat p? liket av doktorn och nu var hon p? v?g mot dem. Hennes r?da h?r h?ngde framf?r ?gonen, men b?da raderna av t?nder syntes i en hatisk grimas. Hon tog n?gra stapplande, svajande steg mot dem och fick sedan upp farten. Otilia och Karin sprang ut genom d?rren och fortsatte mot parkeringen. Flera bilar tv?rnitade och tutade efter dem n?r de sprang ?ver v?gen. Otilia vred sig om precis i tid f?r att se kvinnan dunka ner skalpellen i den gamla damen.

  “Vad i helvete. Vad i HELVETE”, pustade Otilia n?r de n?rmade sig bilen. “Vad fan ?r det som h?nder?”

  “L?s upp bilen!”

  Otilia kastade sig in bakom ratten och st?ngde d?rren samtidigt som Karin hoppade in p? passagerarsidan. Hon rivstartade motorn och backade s? snabbt att hon k?rde in i bilen som stod parkerad bakom henne. B?de hon och Karin dunkades tillbaka mot s?tena. Ett h?gt kras talade om att baklyktan p? bilen krossats, men det spelade ingen roll. De m?ste d?rifr?n. Nu. Otilia rundade raden med bilar. N?gra f? m?nniskor halvjoggade till sina fordon. N?r de sv?ngde ut p? v?gen m?ttes de av en polisbil med bl?ljus, f?rmodligen kallad till akutmottagningen f?r att ‘ta hand om problemet’. Otilia ville n?stan stanna f?r att se hur de hanterade det, men tvingade sig sj?lv att k?ra vidare. Trafiken k?ndes som att den gick i slow motion.

  Otilias klapprande hj?rta b?rjade lugna sig lite n?r de n?rmade sig Karin och Gustavs radhus tio minuter senare. Hon stannade p? parkeringen, men ingen av dem r?rde sig.

  “Trafiken stod n?stan stilla”, sade Karin monotont.

  “Jag vet.”

  “Betyder det att det bara h?nde p? sjukhuset?”

  Otilia satt tyst ett litet tag. “Kanske bara p? akutavdelningen. Den d?r sjuksk?terskan-”

  “Det fanns inget vi kunde g?ra. Polisen kanske kunde r?dda henne.”

  “Om vi bara hade f?rs?kt ?vermanna-”

  “Otilia! Kvinnan m?rdade tv? m?nniskor innan hon kom efter oss. Och den gamla damen. Tror du verkligen att-”

  “F?rl?t.”

  Karin blundade och vred huvudet s? att hon s?g ut genom sidorutan. “Nej, f?rl?t.”

  De satt tysta och stirrade in p? Karins gardiner.

  “Vad tror du att de kommer s?ga?”

  “Simon och Gustav?”

  “Mm.”

  “Ingen aning.”

  Tystnad.

  “Hur tror du att det ?r med Nina?” Otilia ville inte n?mna Fredrik. Det var osannolikt att alla som f?rsvann skulle bli galna, f?r Leja hade inte blivit det f?rsta g?ngen hon f?rsvann. Men idag… idag hade hon ocks? f?r?ndrats.

  “Jag vet inte. Ska jag ringa?”

  “Nej, det kanske ?r b?ttre att v?nta.” Otilia drog med handen genom h?ret. “Hon skulle v?l ringa n?r de varit p? sjukhuset?”

  “Ja. Men ?r det inte b?ttre om vi ringer ?nd?? F?r att h?ra att hon ?r s?ker?”

  “Det vill jag ocks? veta, men om det finns n?gon s?n d?r… n?gon person som har f?rsvunnit och kommit tillbaka kanske de h?r ringsignalen?”

  “Det verkar v?l lite l?ngs?kt? Eller?”

  “Ja, kanske… ska vi chansa?”

  Karin plockade upp mobilen och knappade fram Ninas telefonnummer. Sedan l?ste hon telefonen och stoppade ner den i jackfickan igen. “Nej, hon f?r nog ringa.” De satt stilla i bilen. “Jag kan inte fatta det. Hur… vad…”

  “Jag vet inte.”

  “Vill du f?lja med in?”

  “Ja. Ja, det tror jag.”

  Otilia satt och pillade med bordsduken i k?ket medan Karin bryggde kaffe till dem. Otilia f?ljde hennes handr?relser och k?nslan av att betrakta ett timglas kom f?r henne. Karin m?ste m?ta om kaffepulvret tre g?nger, och h?llde tillbaka den felaktiga m?ngden i burken igen innan hon b?rjade r?kna p? nytt. N?r hon till slut n?jde sig dukade hon fram koppar och mj?lk till dem innan hon satte sig ner mitt emot Otilia.

  “Jag-” b?rjade Otilia, men tystnade n?r hon k?nde n?got f?rs?ka leta sig upp f?r hennes strupe. Hon kastade sig fr?n stolen, ut i hallen och in p? toaletten. Hon hann precis f?lla upp toalettlocket innan hon kr?ktes. En g?ng, och hon hulkade inte ens efter?t. ?nd? hade t?rarna b?rjat rinna och hon satte sig p? golvet. Hon tog en bit papper, torkade av munnen och drog tv? lossnade blonda h?rslingor bakom ?ronen. F?rst d? s?g hon Karins f?tter. Hon stod halvt lutad in i badrummet och s?g lite sm?tt chockad ut.

  “Jag tyckte att jag k?nde mig illam?ende, men inte som du. Vinterkr?kan eller sjukhuset?”

  “Jag vet inte”, sade Otilia och tittade upp i taket f?r att torka ?gonen med en ny papperstuss. “Det var br?ttom i alla fall.”

  “Jo tack. Jag s?g det. Hur m?r du?”

  “Det ?r lite sv?rt att svara p? den fr?gan.”

  Karin log ett snett leende. “Det har du r?tt i. F?rl?t att jag tvingade med dig in n?r du m?dde s? illa.”

  “Det gjorde jag inte n?r jag sa ja. Det bara kom.”

  “Vinterkr?kan allts?. Otur. Men d? borde du ?ka hem och b?dda ner dig. Vi f?r ta kaffe en annan g?ng.”

  “Och du som k?mpade s? h?rt”, log Otilia tillbaka.

  “?h, tyst med dig. Nu s?tter du dig i bilen och ?ker hem. Klarar du av att k?ra?”

  “Det ?r klart. N?r jag kommer hem ska jag prova ringa Simon ocks?. F? veta att han lever.” Otilia reste sig l?ngsamt upp med h?nderna p? kn?na.

  “Och jag ska ringa Gustav.”

  Otilia spolade och tv?ttade h?nderna noggrannt med mycket tv?l. Om det var vinterkr?kan hon f?tt ville hon inte att den skulle smitta Karin. Hon gick till ytterd?rren och Karin f?ljde henne dit. N?r hon kl?tt p? sig hade en himmelsk doft av nybryggt kaffe letat sig genom k?ket ut i hallen.

  “Karin, ta hand om dig.” Otilia hindrade sig sj?lv fr?n att ge henne en kram och korsade armarna ist?llet. “Och h?r av dig n?r du har pratat med honom.”

  “Du med. Vila ordentligt s? h?rs vi sen.” Karin brydde sig inte om Otilias protester n?r hon kramade om henne. Otilia vinkade till henne d?r hon stod p? bron innan hon v?nde bilen och k?rde hem?t.

  Otilia h?ngde av sig jackan p? kroken. P? ett s?tt k?ndes den mindre nu ?n den varit tidigare under veckan. Hon kunde inte bry sig mindre just nu. Hon ville ha choklad och hon beh?vde prata med Simon, men han skulle inte vara hemma f?rr?n klockan fem. Pl?tsligt forsade bilderna av de fyra barnen som slogs allt de orkade in i hennes huvud. Sedan allt som h?nt p? sjukhuset. Doktorns och sjuksk?terskans d?da kroppar, den stackars gamla damen. Kvinnan som var fast hos mannen p? b?ren. Hennes skrik ekade i Otilias huvud. Hon visste inte hur det gick till, men pl?tsligt satt hon p? golvet. Hennes ena l?r k?ndes ?mt. Hon drog bort skon hon hade fallit p? och r?ttade till skohyllan. Det skulle l?mna ett stort bl?m?rke, ?nd? k?nde hon det knappt. Hon reste sig och gick fram och tillbaka i hallen utan att veta vad hon skulle g?ra. Hon passerade k?ket g?ng p? g?ng, men diskh?gen d?r inne k?ndes inte r?tt att ta itu med ?n. Hur kunde ett s?dant vardagligt problem finnas i en dag som den h?r? Otilia plockade upp mobilen ur jackfickan och slog Simons nummer. Upptaget. Hon lade ner mobilen p? bordet i vardagsrummet och satte sig i soffan. Hon valde en kudde och satt och kramade om den l?nge. Otilia tog upp mobilen igen. Tv? minuter sedan hon f?rs?kt ringa honom. Hon knappade fram Karins nummer och satt med tummen ?ver symbolen f?r att ringa, men Karin skulle ju ringa n?r hon f?tt tag i Gustav. Otilia bet tag i kudden. Sedan lyfte hon upp telefonen och letade upp Simons telefonnummer igen. Han svarade efter f?rsta signalen.

  Support the creativity of authors by visiting the original site for this novel and more.

  “Otilia, du kommer inte tro vad som ha-”

  “?r du skadad?”

  “Nej, det ?r jag int-”

  “Bra. N?r kommer du hem?”

  “Otilia, ?r allt som det ska?”

  “Svara bara. N?r kommer du hem?”

  “Jag slutar om fyra timmar, men Patrik sade att vi kanske skulle g? hem tidigare.”

  Otilia suckade ut. D?s?. Allt bra.

  “D? ses vi sen. Simon? Jag ?lskar dig.”

  Han var tyst en kort stund. Hon visste att han ?verv?gde att pressa henne f?r att f? ett svar men till sist gav han med sig.

  “Jag ?lskar dig med.”

  Efter samtalet pustade Otilia ut. Det k?ndes bra att ha pratat med honom och att h?ra att han var s?ker. Han skulle f?rmodligen inte sluta tidigare om hon k?nde honom r?tt. Trots att han spenderade dagarna i ?nda med att programmera spel hade han ett eget projekt p? sidan om som han brukade pilla med efter arbetstimmarna. Men hon trodde inte att han skulle stanna kvar l?nge. Simon skulle f?rmodligen kasta sig i bilen och k?ra hem direkt n?r han slutat f?r att se att allt var bra med henne. Otilia kunde inte l?ta bli att k?nna en viss stolthet och gl?dje ?ver hur mycket han ?lskade henne. Alla hade inte samma tur. Hon slog Ninas nummer och tryckte p? knappen f?r att ringa upp. Inget svar. Otilia ringde hennes mobil tre g?nger till innan hon kom p? att Nina alltid kn?ppte av mobilen n?r hon g?tt in p? sjukhuset. Hon f?rs?kte ?vertala sig sj?lv att de var s?kra, att Nina var s?ker. Dessutom hade ju Karin sagt att Nina skulle ringa n?r hon l?mnat sjukhuset. Allt var bra. Bara bra. Det var i alla fall vad hon f?rs?kte intala sig sj?lv.

  Otilia plockade upp laptopen i kn?t och startade Gims. Familjen hon valde idag var en familj p? tre; tv? f?r?ldrar och en liten flicka. Otilia hade skapat flera familjer. Vissa f?r att se vilka Gimsar hon kunde para ihop trots att de hatade varandra f?rst, vissa f?r att se hur man kunde leka med spelet s? att det h?nde saker skaparna aldrig riktigt t?nkt skulle ske. Som att ta stegen ur poolen s? att de drunknade eller ta bort d?rren fr?n ett brinnande k?k. Att d?da sina Gimsar var n?got som hon aldrig riktigt fattat tycke f?r, men n?r hennes kompisar ber?ttade om hur de f?rs?kte komma p? nya s?tt f?r dem att d? kunde hon inte vara s?mre. Simon hade en g?ng skojat om att Gims skulle komma som ett online-spel. Redan innan han f?rklarat sarkasmen hade Otilia hunnit sprida det till sina v?nner som blev som tokiga. Skammen hon f?tt st? ut med efter att beh?va f?rklara att den underbara nyheten inte var sann fick henne att ignorera Simon i en hel vecka. Han hade f?tt sova p? soffan ?tminstone tv? n?tter, om hon mindes r?tt. Ingen br?kar med en beundrare av Gims.

  Otilia tyckte om alla sina familjer, men den h?r var den hon tyckte mest om och var ocks? den f?rsta familjen hon skapat i Gims 6. Spelet hade kommit ut f?r ungef?r ett halv?r sedan och hade en unik mekanik som gjorde den h?r versionen till en succé som slog v?rlden igen. ‘En stalkers dr?m’ hade Simon kallat den nya versionen. Man laddade helt enkelt upp ett foto p? personen man ville att Gimsen skulle se ut som s? modellerade spelet karakt?ren att bli s? lik fotot som m?jligt. Enda kravet var att det var ett m?nniskoansikte. En annan funktion gjorde att ?ven bilder i profil kunde anv?ndas. Programmet satte bara n?san i mitten av ansiktet och skapade en spegelv?nd bild av den ansiktshalva som syntes. Ibland s?g det konstigt ut, men f?r det mesta fungerade det bra. Det var m?nga som hade experimenterat med bilder av sina husdjur och blivit besvikna n?r programmet sade nej. N?gra hade sl?ppt en fil som modifierade spelet att anta bilderna ?nd?, men m?nniskoformen blev densamma och f?r?ndrade bilden att bli s? m?nsklig som m?jligt. Det gjorde att de flesta som ville spela som ?dla eller liknande till slut gav upp och b?rjade spela andra spel ist?llet. Otilia tyckte det var lika bra; att sk?nda ett spel som Gims borde vara olagligt.

  F?r?ldrarna till den lilla flickan var skapade fr?n ett varsitt foto av henne och Simon. Det skulle hon aldrig erk?nna eller visa f?r honom, men hon trodde att han visste ?nd?. Otilia hade till och med skaffat likadana jobb till dem som de hade i verkliga livet. Deras familj var verklighetstrogen och Otilia tog det som en bra sak. N?got hon hade blandade k?nslor f?r var att spelf?retaget som skapade Gims hade gjort spelet s? realistiskt som m?jligt och d?rf?r inkluderat m?nga sjukdomar som egentligen inte borde finnas i ett feel-good spel. Gimsarna Otilia och Simon hade d?rf?r f?tt en autistisk dotter. Trots att hon inte ber?ttade det f?r Simon s? gjorde det henne r?dd. Hon ville ha barn, men att veta att hon skulle f? en gravt autistisk dotter och skaffa barn ?nd? var f?r mycket. Det skulle vara grymt mot barnet och dessutom riskera hennes liv. Men hon ville verkligen chansa nu. Gims var bara ett spel, n?got som programmerats att vara det det ?r, med olika riskfaktorer. Det betydde absolut inte att hennes barn skulle lida av autism.

  Mobilen ringde och v?ckte henne ur spelandet. Otilia plockade hastigt upp telefonen och svarade.

  “Hej, det ?r Karin. Jag t?nkte bara s?ga att jag har f?tt tag i Gustav.”

  “?h, vad sk?nt att h?ra! Jag har f?tt tag i Simon med.”

  “Det som h?nde p? sjukhuset… det h?nder ?ver hela v?rlden mer eller mindre.”

  “Va?”

  “Gustav ber?ttade att de precis avslutat en inspelning av vad de ska s?ga till omgivningen om det. De h?gre upp vill fortfarande inte att folk ska f? reda p? det.”

  “Du sk?mtar!”

  “Nej, de tror att det inte kommer att hj?lpa n?gon att s?nda det.”

  “Men folk beh?ver veta!”

  “Tror du verkligen att de kommer att tro p? det om n?gon s?ger det? Om du inte hade sett det h?nda sj?lv, hade du trott p? det? Det hade inte jag. Jag har sett det, men jag tror jag bara ?r i b?rjan av att faktiskt acceptera att det h?nder.”

  Otilia satt tyst en liten stund. “Nej, jag antar att jag inte skulle tro p? det. ?r det en anledning till att inte s?nda ut vad som har h?nt? F?r att ingen skulle tro p? det i alla fall?”

  “Det l?t s? p? Gustav. Dessutom har de ju sagt att det inte ?r p? riktigt, att man inte ska ta det p? allvar. Hur mycket f?rtroende skulle nyheterna f? om de gick ut med att det de hela tiden rapporterat som sk?mt ?r det viktigaste som h?nt v?rlden?”

  “Men nyheterna finns ju f?r att informera om saker som det h?r.”

  “Otilia, nyheterna s?nder s?nt som folk kollar p? och ber?ttar bara det som de tycker ?r l?mpligt att folk f?r reda p?. Det ?r ju det det har utvecklats till.”

  “Jag vet. Men tror du inte att folk skulle vilja se p? s?nt som h?nder i deras n?rhet? N?got de kan d? av? Du m?ste prata med Gustav s? att han ?vertalar dem att s?nda det riktiga som h?nder.”

  “Jag vet, jag f?rs?kte. Gustav har f?rs?kt, andra med. Men de t?nker inte s?nda det.”

  “Jag blir s? f?rbannad! Kan inte Gustav s?nda det i alla fall?”

  “Gustav best?mmer inte ?ver det d?r, han sk?ter bara kameran. Tro mig, jag vill f? ut det lika mycket som du. Men vi f?r prata mer senare, nu kommer Gustav.”

  “Okej. Men har du h?rt n?got fr?n Nina?”

  “Inte ?n. Men vi f?r prata mer senare. Och krya p? dig.”

  Luren lades p? och Otilia sl?ppte ner mobilen i soffan. Hon hade god lust att k?ra ner till nyhetsredaktionen och springa in dit f?r att st?lla den ansvariga mot v?ggen. F?rmodligen satt den huvudansvariga f?r alla s?ndningar i Stockholm, men om de kunde f? ut det p? de lokala nyheterna var det ocks? en vinst. Men det l?g n?got i det Karin sagt. Folk skulle definitivt inte tro p? det om de inte sett det sj?lva. Dessutom m?ste de ta upp det f?rr eller senare, om situationen fortsatte att f?rv?rras. F?rmodligen hade statsministern redan h?rt talas om det och hade en viss del att s?ga om vad som var l?mpligt att ber?tta. Otilia hade ju fortfarande knappt fattat att det h?nde. Det var fortfarande en del av hennes hj?rna som sade att inget hade h?nt, det var n?got som ville f? henne att tro att allt hon varit med om den senaste veckan bara var ett p?hitt. Ett sk?mt, precis som de sagt p? nyheterna. Men en annan del f?rs?kte ?vertala henne att det kunde vara p? riktigt eftersom andra hade sett det. Vad skulle hon tro? Det var om?jligt att folk bara f?rsvann. Idén var ungef?r som att tro p? Gud, trots att ingen sett honom. Otilia var d?pt, men hon trodde inte p? Gud. Men eftersom en massa folk trodde p? idén om en h?gre makt s? kunde det vara verkligt. Eller? Var det samma sak? Otilia satte ifr?n sig laptopen p? bordet. H?rde allt det h?r samman? Hon b?rjade f? huvudv?rk och ?nskade att Simon kunde komma hem snart. Hon gnuggade tinningarna och funderade p? om hon skulle prova ringa honom igen, men beslutade sig f?r att inte g?ra det.

  Simon kom hem en knapp timme efter att de pratat. Allts? m?ste chefen verkligen ha tyckt att de borde sluta tidigare. Eller s? hade Simon lurat i honom n?got bara f?r att komma hem snabbare. Oavsett vem det var som hade gjort att Simon kom hem tidigt var hon tacksam. Otilia m?tte honom i hallen och brydde sig inte om att han h?ll p? att ta av sig skorna n?r hon kramade om honom. N?r hon kramat om honom en l?ng stund k?nde hon hans hand skjuta henne lite bak?t. Hon backade undan och han tog av sig sina skor och jacka.

  “Vad har h?nt med baklyktan p? bilen?”

  Otilia stirrade tomt p? honom ett tag innan hon kunde koppla ihop h?ndelserna som gjort att hon krockat. “Jag har haft en helvetes dag”, sade hon till sist.

  “Var det d?rf?r du ville att jag skulle komma hem tidigare?”

  Otilia kunde inte h?lla t?rarna borta. N?r hon spelat Gims s? hade hon kunnat koppla bort fr?n bilderna, men nu kom allt tillbaka till henne och det fick hennes huvud att snurra. Simon rynkade ?gonbrynen och tog ett steg fram?t f?r att krama om henne. Hon tog tacksamt emot den. Hon andades in hans doft, men drog sig snart undan igen.

  “Kan vi s?tta oss ner?”

  Simon satte sig p? soffan och Otilia lyfte upp kudden i kn?t igen. Hon v?ntade p? att han skulle s?ga n?got. N?r han inte gjorde det b?rjade hon ist?llet. Hon ville bara vr?ka ur sig allt som h?nt och sedan f?rsvinna i hans armar men men hon motstod impulsen. Hon undrade om han skulle f?rst? det hon varit med om n?r hon kom att t?nka p? att han varit p? v?g att ber?tta n?got f?r henne i telefonen.

  “Varf?r fick du komma hem tidigare fr?n jobbet?”

  Simon drog sig ?ver hakan. “Varf?r gr?ter du?”

  “Sn?lla, svara bara.”

  Simon s?g p? henne en l?ng stund och suckade. “Den nya killen p? jobbet… du vet vad du ber?ttade om f?rut?”

  “Han f?rsvann? Eller hur?”

  Simon rynkade ?gonbrynen vid Otilias gissning.

  “Ja, precis som flickorna du ber?ttade om f?rra veckan. Men han var borta i minst tre sekunder, inte bara en.”

  “Fem”, viskade Otilia.

  “Fem… har det h?nt igen?” Simon satte sig rakare upp och stirrade intensivt p? henne. Han var mer orolig ?n han ville erk?nna f?r henne, det syntes i hans ?gon. Otilia nickade. ?nd? manade hon honom att forts?tta. Hon ville bekr?fta det hon egentligen redan visste. Simon satt tyst i n?gra sekunder, men gav upp n?r Otilia v?grade prata.

  “N?r han kom tillbaka var han inte sig sj?lv. Han skrek och gick loss p? en av vakterna. Vi hade tur att vakten var d?r uppe och precis l?mnat Patriks kontor. Han fick en sprucken l?pp och ganska sv?ra skador i ansiktet, men han lyckades ?nd? h?lla fast killen tills polisen kom och h?mtade honom.”

  Otilia nickade. “Samma sak h?nde p? dagiset. Fyra barn f?rsvann och kom tillbaka igen.” Hon r?s n?r hon t?nkte p? scenariot igen och drog kudden ?nnu h?rdare till sig. “De f?rs?kte skada de andra barnen. Det var hemskt. De slutade inte ens n?r f?r?ldrarna kom f?r att h?mta dem. Tre barn fick ?ka med ambulans till sjukhuset, men det ?r ?verbelamrat av skadade m?nniskor. Karin f?ljde med dem.”

  “M?r hon bra? Med tanke p? allt som p?g?r-”

  “Ja, hon m?r bra. Jag f?ljde med henne dit.”

  “Hur reagerade f?r?ldrarna?”

  “Sk?rrade, s? klart. Men…” Otilia svalde djupt. “Men en av patienterna… m?rdade. Hon m?rdade mitt framf?r oss. Och vad gjorde jag? Ingenting!”

  “V?nta, va?! Du ?r inte skadad va? S?g att de inte f?rs?kte attackera dig?”

  “Allt h?nde s? snabbt. Den d?r kvinnan med skalpellen… jag m?r d?ligt.” Otilia reste sig f?r att g? till toaletten. Det k?ndes som det lilla hon hade kvar i magen fr?n lunchen var p? v?g upp. Varf?r hade inte chocken kommit tidigare? Simon fattade tag i hennes arm och hon fick en flash-back till sjuksk?terskan som inte kom loss. Benen vek sig under henne och hon kr?ktes p? golvet. Hon hulkade ur sig allt. Snyftningarna gjorde att hon knappt kunde andas.

  “Otilia, det ?r lugnt. Det ?r lugnt.” Simon h?ll upp hennes h?r och smekte henne ?ver ryggen.

  Otilia torkade t?rarna med ena handen och f?ll tillbaka s? att hon satt p? kn?. Hon tog emot servetten Simon gav henne och drog ?ver munnen. Hon stelnade till. Hon m?dde d?ligt, men inte som hon brukade m? n?r hon hade vinterkr?ksjukan.

  “Du beh?ver inte ber?tta om du inte vill”, sade Simon medlidsamt och strykte henne ?ver h?ret ?n en g?ng. Otilia drog med servetten ?ver munnen en g?ng till.

  “Jo. Jo, jag vill.” Hon funderade p? att st?lla sig upp, men hon trodde inte att hon hade styrkan till det ?n. “Hon med skalpellen…” Otilia svalde h?rt. “Hon d?dade en doktor och en sjuksk?terska. En annan sjuksk?terska som k?rde in en b?r f?rs?kte hj?lpa dem, men mannen p? b?ren tog tag i hennes arm, hon kunde inte komma loss. Jag f?rs?kte ta mig dit f?r att hj?lpa henne, jag f?rs?kte…”, orden tumlade ur henne som en lavin och lade sig tjockt ?ver henne. Hon k?nde lungorna b?rja krampa av tyngden.

  “Otilia, lugna dig. Andas.”

  Otilia tog n?gra djupa andetag. “Karin tog tag i min arm och drog mig mot utg?ngen.” Hon svalde och blundade, f?rs?kte ta det lite mer l?ngsamt. “Kvinnan med skalpellen kom springandes mot oss, s? vi hade inget val, vi m?ste fly.”

  “Det ?r okej. Hon kunde ha d?dat dig! Men varf?r gjorde ingen annan n?got?”

  “Allt gick som p? film, som att det egentligen inte h?nde. Det var som att det inte var verkligt. Men n?r mannen f?ll ihop-”

  “Han p? b?ren?”

  “En som v?ntade… alla rusade mot utg?ngen i panik. Jag visste inte vad jag skulle g?ra. Och den gamla kvinnan blev nertrampad.” Otilia drog snyftandes in ett andetag och drog med tr?j?rmen under n?san. “Ingen kollade s? hon var okej, inte ens jag. Vi flydde! Jag visste inte vad jag skulle g?ra! Kvinnan kom efter oss, vi kunde inte… vi kunde inte…” Otilia hade trott att hon inte hade n?got mer i magen. Hon hade haft fel. P?len som bildats skv?tte n?r hon h?vde ur sig det sista hon hade p? den. “Kvinnan d?dade henne”, kved hon till sist. Det var l?nge sedan hon k?nt sig s? ynklig som nu.

  “Medan ni sprang till bilen?”

  “Ja. Vi hoppade in s? snabbt vi kunde, och n?r jag startade bilen backade jag in i bilen bakom.”

  “En baklykta ?r ingenting att oroa sig f?r. Men var det inte fler som f?rs?kte ta sig d?rifr?n?”

  “N?gra. Men det verkade som att resten av v?rlden inte hade m?rkt n?got. Vi m?tte en polisbil p? v?g d?rifr?n, men trafiken gick i slow-motion.”

  “Jag f?rst?r det. Jag ?r glad att jag kom hem tidigare. T?nk om du blivit skadad!”

  “Men de stackars m?nniskorna som… som…”

  “T?nk inte p? det, okej? Det var en riktigt instabil m?nniska som gjorde det d?r. Du tog dig d?rifr?n, det ?r huvudsaken.”

  “Det var folk som f?rsvunnit och kommit tillbaka, det ?r jag s?ker p?. Men de kommer inte ens n?mna det i nyheterna”, snyftade Otilia, men k?nde ocks? en liten gnista av raseri t?ndas i henne. Fler kunde bli d?dade om de inte gick ut med informationen.

  “De kommer nog n?mna morden, det ?r jag s?ker p?.”

  “Men inte att de f?rsvunnit f?rst!”

  “Nej, men s?g du dem f?rsvinna?”

  Otilia stirrade p? honom. “Jag vet att det var s?na som f?rsvunnit.”

  “Jag tror dig, men folk kommer inte att tro det ?ven om nyheterna s?ger det. Och har de inga bevis f?r att det var det som h?nde kan de inte s?nda det.”

  “Det var s? de resonerade p? nyhetsredaktionen, det sa Gustav till Karin. Men folk beh?ver veta”, gn?llde hon svagt.

  “Jag vet. Men om de inte har sett det sj?lva kommer de inte tro p? det. S? simpelt ?r det. Jag tror p? dig, men jag kunde inte fatta att det var p? riktigt f?rr?n jag s?g det sj?lv. Det g?ller nog alla. Jag tror jag fortfarande inte riktigt f?rst?r att det h?nder. Det ?r en om?jlighet som-”

  “Det ?r som att lyssna p? en trasig skiva”, avbr?t Otilia honom.

  “Vad d??”

  “Alla s?ger samma sak om och om igen. Men det H?NDER! Det h?nder P? RIKTIGT!”

  “Det g?r det inte l?ttare att f?rst?, varken f?r mig, dig eller n?gon annan. I vilken verklighet ?r det m?jligt att s?nt h?nder? Va?” Simon l?t irriterad.

  “Inte vet jag!” sn?ste Otilia tillbaka.

  “Jag undrar vad som p?g?r egentligen.” Simon suckade och sj?nk tillbaka mot soffkudden. Otilia svarade inte. Hon begrundade honom d?r han satt medan hon torkade n?san och t?rarna. Vad fasen var det som h?nde med v?rlden? Och med henne? Hon reste sig upp och kramade honom h?rt. Som att han kunde f?rsvinna n?r som helst. Otilia ville inte ens t?nka att det var en m?jlighet. Om hon h?ll i honom skulle han inte f?rsvinna. Hon skulle inte till?ta att det h?nde.